Pedagogiska tankar och resonemang

Barnperspektiv eller barns perspektiv?

melker

Något jag speciellt både intresserat mig för och inriktat mig mot under många år är ridundervisning för små barn. Och då menar jag riktigt små barn i ålder ungefär 2-5 år. Jag har också under denna tid läst några intressanta kurser på distans via Umeå Universitet som handlar om små barns tal- och språkutveckling och små barns samspel och utveckling. Jag rekommenderar dem verkligen till intresserade!

Att undervisa riktigt små barn i ridning på ett vis som faktiskt blir ridundervisning men på riktigt små barns vis, är både utmanande och otroligt givande!

Som en liten introduktion i ämnet tänkte jag idag skriva om skillnaden mellan barnperspektiv och barns perspektiv och lite om min egen syn på barn.

Med perspektiv menas enligt Arnér & Tellgren (2006) varje människas egen uppfattning om världen. Med perspektivtagning menas att en människa också har förmågan att ta andra människors perspektiv då och då, vilket är nödvändigt för all typ av social kommunikation människor emellan. Små barn har ännu inte detta perspektivtagande fullt utvecklat, varför det blir den vuxnes ansvar i relationen med små barn (Arner & Tellgren, 2006).

Författarna till boken ovan beskriver två olika tankemodeller när det gäller vuxnas perspektivtagande i relationen med barn. Det ena kallas barnperspektiv och det andra kallas barns perspektiv. I skrift inte helt lätt att skilja åt, och kanske lätt att sätta likhetstecken emellan. Men i verkligheten alldeles olika.

Kortfattat beskrivet betyder att ta ett barnperspektiv att göra det man tror (”vet”) är bäst för barnen, medan att ta barns perspektiv innebär att ta reda på hur barnen upplever tillvaron och agera därefter.

Jag tänker att det nog kan vara vanligt att ägna sig åt det förra – kanske av gammal vana. Men att det nog gynnar alla verksamheter med barn att istället öva sig på att ta det senare!

I ridundervisning för små barn tänker jag dock att man måste växla mellan dessa perspektiv lite (då det finns en viktig säkerhetsaspekt att ta i beaktande) men att fokus på senare är det som gör att genomförandet blir just på små barns vis.

Knepet tror jag är att vara kunnig och medveten om de båda tankemodellerna, att veta vilket perspektiv man för tillfället tar och varför. Att alltid skaffa sig ett medvetande om varför man tänker och agerar på ett visst vis och att alltid utmana sig själv att inte fastna i gamla tankemönster av endast gammal vana!

Min egen syn på barn har alltid varit att de är aktiva, kompetenta och villiga att lära om kunskap presenteras på ett för varje individ lämpligt vis. Den synen har än mer bekräftats efter det att jag fick egna barn. Mina egna fyra barn blir i år 4, 6, 8 och 10 år och efter att jag själv blev mamma upplever jag att jag har blivit en bättre ridlärare för just små barn.

Jag tror att det är som med hästar – ju mer tid man tillbringar med hästar desto mer lär man sig om hästar. Om sinnet är öppet och om man har inställningen att man aldrig kan bli helt fullärd.

Visst är det väl samma med barn! Egna så väl som andras!


Att läsa vidare:

Arnér, E. & Tellgren, B. (2006) Barns syn på vuxna – att komma nära barns perspektiv. Lund: Studentlitteratur.