Pedagogiska tips

Färgkonor!

fargkonor

Idag vill jag tipsa om de färgglada konor jag hittade hos Sportprodukter! Jag gillar verkligen att jobba med färger i min pedagogik och jag ser framför mig hur övningarna nu kan bli ännu mer tydliga: ”Den rosa volten”, ”den blå bågen” etc. Dessutom är de ju väldigt snygga och av färger blir man glad!

Stallkatten är inte köpt hos Sportprodukter 🙂 Hon heter Lilla My och placerade sig själv i bild då jag tog fram kameran!

Ledarskap på ridskola

Framtidens ledare finns på ridskolan idag!

Ridsporten är väldigt bra på att fostra ledare! Det har vi vetat länge och det finns det numera till och med en doktorsavhandling som visar!

Det är fantastiskt att få vara en del av det kretslopp som så ofta finns på ridskolan; Små ridskolebarn som ser upp till och leds av äldre ungdomar – och som sedan själva växer upp till ungdomar som i sin tur blir ledare och förebilder för nya små ridskolebarn. Jag tänker att det är otroligt viktigt som ridlärare/ridskolechef och högsta ansvarig för detta kretslopp att då och då checka av så att riktningen hålls fortsatt rätt.

Det finns en del officiella utbildningar, så som den för oss i branschen välkända ULK (SvRF’s Ungdomsledarkurser) där många av oss nog börjat sin ”karriär”. Men för att få gå dessa måste man vara sexton (allra lägst femton) år fyllda. Många ridskolor håller också interna ledarskapsutbildningar på olika vis. Det tycker jag kan vara en jättebra början!

På vår ridskola har jag under denna vårtermin lagt en ledarskapsutbildning för ålder ca 12-16 år. Fem träffar ska vi hinna med under våren, i form av en studiecirkel. Min tanke är att det ska fungera som en introduktion till ledarskap på ridskola och förhoppningsvis inspirera deltagarna till att senare gå de officiella utbildningarna.

Jag har till viss del använt mig av böckerna ”Ledarskap för unga i ridsporten” (som också är kursboken på ULK) och ”Vara. Ett projekt om självkänsla”. Jag tycker de är bra och användbara på många vis, men jag har kastat om ordningsföljden och kapitlen lite då jag upplever att de praktiskt fungerar bättre i en annan ordning än den de är skrivna i böckerna.

Jag har också vävt in en del av den pedagogik och ledarskap jag tillägnat mig genom mina universitetsstudier, för att spetsa till min utbildning lite extra. Jag tänker att efter denna provomgång på hemmaplan kanske konceptet framöver kan bli användbart även på andra håll!

Min kursplan ser ut så här:

ledarskap-pa-ridskola-del-1

Min tanke med upplägget är att kursens deltagare skall börja med att utgå från sig själva – fundera över vilka egenskaper som gör en bra ledare, diskutera och öva självkänsla och självförtroende. Sedan kommer en ordentlig säkerhetsgenomgång, horsemanship och ledstjärnor – det som så ofta sedan blir ledarens och förebildens allra viktigaste budskap att sprida. Att våga leda är inte alltid lätt och vi kommer att både prata om och att öva på det. Kunskap om barn, deras utveckling, upplevelser och förväntningar kommer därefter, och kursen kommer att avslutas med praktiska råd och förberedelser inför ledarskapet i verkligheten på ridskolan. Varje träff tar omkring 1 timme och vi kommer att jobba med många olika metoder och sinnen.

Jag tänker också att detta inte bara gynnar ledarskapet på ridskola, utan att det också är kunskaper ”mina” ungdomar får för livet. De kommer att ha nytta av dessa kunskaper i skolan och i arbetslivet, var än de må hamna!

Det är en ära att få möjlighet att vara en del av framtidens ledarskap. Det är ett så viktigt uppdrag och det vill jag ta mig an på det bästa vis jag kan!

ledar

Pedagogiska tankar och resonemang

”Följ fyrkanten” – Eller inte?

Många gånger genom åren och ur olika perspektiv har jag upplevt ridskoleridning som ett nötande runt fyrkantspåret. Jag menar inte att det är så överallt – absolut inte! Men tillräckligt ofta för att det för många blivit bilden av ridning på ridskola. Fyrkantspåret. Öva skritt, sedan trav och senare galopp. Kanske på volterna, snett igenom eller några små volter här och där. Men inte mycket mer än så. Förrän man avancerat och blivit en bättre ryttare. Jag är lite allergisk mot fyrkantspåret!

Det jag menar är att jag har funderat mycket och länge kring den sortens struktur och om det är möjligt att man faktiskt skulle kunna prova att börja i en annan ände. Fortfarande i en struktur, men i en mindre fyrkantig sådan. Generellt tror jag att man lätt kan bli låst i ett tankesätt kring en situation och i vilken ordning saker ”ska” läras in. Jag ser det ibland även i skolan genom mina barn, men det är inte mitt område så det lämnar jag därhän.

Min uppfattning är att det visst är bra att öva och nöta samma vägar och samma rutiner många gånger för att befästa specifika delar i en ridutbildning. Men att man också måste våga tänka lite utanför boxen emellanåt. Ibland måste man kanske inte kunna det ena innan man lär sig det andra i den särskilda ordning som man alltid trott att det ska ske. Det är en rätt så befriande tanke på många plan, eller hur?

Min ridutbildningsfilosofi bygger därför på påståendet att jag tänker att en tre år gammal ryttare på en meterhög ponny visst kan rida en svår hoppbana. Så länge det handlar om att rida samma vägar på marken, men att hindren för dem är bommar på marken. Symboliken är alltså att jag sedan från den korrekta grunden (vägarna) bygger upp elevens kunskapsnivåer (höjer hindren) en liten bit i taget.

Unga ryttare är ofta aktiva och vill göra mycket själva. Därför börjar jag i den änden. Jag bygger ofta banor med ganska svåra vägar där det krävs tankeverksamhet och planering. Det gäller både i dressyr och hoppning. För de allra yngsta ända upp till mina vuxenryttare. Mina elever har alltid- oavsett nivå- samma vägar att rida inom varje lektionstema. ”Veckans övning” är en kategori som kommer framöver här, då kommer ni att kunna läsa mer om det.

I dessa banor får eleverna öva att tänka, planera och agera. Javisst – även de allra yngsta. Jag har sett att de allra yngsta har otroliga förmågor inom dessa områden om de får möjlighet att prova! Jag börjar alltid i den änden. Därför att jag anser att det är det som är grunden. Jag tror sedan att man utifrån den grunden kan jobba på elevernas fysiska färdigheter. En liten bit i taget!

(Och fyrkantspåret då? Jodå, det använder vi till lektionens skrittpauser).

tisdag3

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips

”Äsch, det är väl inte så farligt” – Om rädda elever.

Som ridlärare möter man då och då rädda elever.

Jag tycker det är viktigt att skilja på ”rädsla och rädsla”. Jag menar då skillnaden mellan elever som är märkbart skärrade och skrämda, och elever som är ängsliga och oroliga men som ändå har en uttalad längtan att övervinna rädslan.

Som ridlärare till en mycket skärrad och skrämd elev kan jag ibland behöva tala med föräldrar om att eleven eventuellt bör vänta med att göra sin rid-debut. Jag tycker inte att det kommer någonting gott ur att en elev skriker av panik och rädsla. Det kan rentav också bli väldigt farligt, med tanke på hästens upplevelse av en sådan situation.

Om eleven istället tillhör det jag tidigare beskrev som den andra kategorin av rädsla; ängslig och orolig men med en stark längtan att komma över den – har jag funnit en hel del små knep för att lyckas. Mycket kommer högst troligt av att jag själv var en sådan elev!

kramAtt älska hästar och att vilja lära sig allt om ridning, men att samtidigt vara rädd – fungerar det?

När man som ridlärare möter en rädd elev bör man börja med att försöka ta reda på varför eleven känner sig rädd. Jag gör därför som jag brukar göra; bryter ned helhetsbilden i delar för att hitta orsaker och samband. Enligt min erfarenhet är de två vanligaste orsakerna till rädsla hos ridelever följande:

  1. Eleven saknar kunskap om hästen som djur, har inte möjlighet att förutse hästens reaktioner och upplever sig därför i en oförutsägbar (och därför skrämmande) situation varje gång eleven sitter till häst.
  2. Eleven har en negativ tidigare erfarenhet, kanske en ”för svår” häst eller en ridlärare som inte satt säkerheten i centrum/saknat förståelse för elevens känslor och upplevelser: ”Äsch, det är väl inte så farligt”..

Att elever saknar kunskap om hästen som djur är tyvärr inte helt ovanligt nuförtiden. Förr var det mer vanligt att tillbringa mycket tid i stallet, att helt enkelt ”bara vara” där tillsammans med hästar. Timme ut och timme in, alla dagar i veckan. Tänk så mycket hästkunskap som kommer på köpet när man gör så! Men inte ens det räcker.

Elever behöver guidas av erfarna personer in i hästens beteendevärld. Dessutom behöver eleven vid ridning tillgång till fantastiskt pålitliga, trygga och samarbetsvilliga hästar. Ridläraren och hästarna behöver ha en mycket god inbördes relation för att tillsammans kunna hjälpa eleven.

Det gör att eleven varje gång ridläraren beskriver (förutser) en händelse, upptäcker att det sedan blir på det viset. Ju fler gånger detta händelseförlopp upprepas, desto bättre lär sig eleven att själv förutse och tolka situationer och desto mer lär eleven sig att lita på sin egen känsla. Detta kräver stor kunskap och känsla hos ridläraren. Och åter igen – fantastiskt pålitliga, trygga och samarbetsvilliga hästar.

Den andra orsaken till rädsla tycker jag ibland kan vara en svårare nöt att knäcka. Om man i det första scenariot får förmånen att ”bygga grunden” hos eleven på egen hand, på det vis man ser behövs, behöver man i det andra scenariot först vinna tillbaka elevens förtroende från något eller någon annan som har ”missbrukat” det.

Om det gäller upplevelser och dåliga erfarenheter av ”för svåra” hästar kan det enligt min mening vara väldigt bra att berätta för eleven att man måste inte klara att rida alla hästar. Det är inte det ridning ytterst handlar om. För en del kan det vara alldeles självklart att tänka så, för andra är det inte det. För min egen del minns jag så väl att det var en oerhörd lättnad, som en sorts vändpunkt, att inse att man faktiskt kan bli en bra ryttare ändå. Och om jag inte absolut ska jobba som beridare och problemlösare för ”svåra” hästar i framtiden så behöver jag faktiskt inte utsätta mig för dem om jag är rädd. Det finns många andra som är väldigt bra på det och som gärna gör det istället. Det är oerhört viktigt att lära sig! Det har också med både självkännedom och självinsikt att göra, och det kommer jag att skriva mer om vid ett annat tillfälle. (Och som ett litet tillägg här; på en bra ridskola ska det inte ens finnas ”för svåra” hästar).

Om det gäller upplevelser och dåliga erfarenheter av en tidigare ridlärare, eller annan person i samband med hästlivet, är det enligt mig allra viktigast att börja med att visa eleven vem jag är och vilken utbildningsfilosofi jag står för. Det kan ta olika lång tid förstås eftersom alla elever är olika individer med olika bagage. Att ta det lugnt och att inte pressa. Att ha känsla för var gränsen går; när eleven är redo att ta ett steg längre eller när eleven behöver stanna i ett steg en tid. Att prata med eleven och att ständigt hålla sig uppdaterad om elevens aktuella känsla i situationen. Det är en del av de verktyg som jag upplever fungerar. Och givetvis också som flera gånger ovan beskrivet; tillgången till fantastiskt pålitliga, trygga och samarbetsvilliga hästar.

Och så det viktigaste av allt:

Att aldrig, aldrig (ALDRIG) säga; ”Äsch, det är väl inte så farligt”. För om elevens upplevelse är att det faktiskt känns farligt – då är det det som är elevens verklighet just då, och då är det där du ska möta eleven!


Om rädsla för att rida men att ändå vilja – det kommer jag att skriva mer om framöver. Det är ett ämne som berör mig väldigt mycket!

Tankar om hästar

Att kunna se mina hästar i ögonen.

hastogon

Dagens ämne kanske inte har med pedagogik att göra så som ni tänker er det. Men ack så viktigt! Något som betyder väldigt mycket för mig, och för oss alla på ridskolan. Hästarna! De fyrbenta kollegorna utan vilka vi aldrig skulle kunna göra det vi gör. De är det allra viktigaste vi har. De är arbetsamma, godmodiga, vänliga och plikttrogna. Och de ska behandlas med all den kärlek och respekt de förtjänar!

Hästkännedom är inte något man lär sig över en natt. Eller ens en livstid. Man lär sig något nytt varje dag tillsammans med hästar, och det är ju det som är en stor del av tjusningen med hästlivet. Samspelet mellan människa och häst är oerhört fascinerande och att ha en bra kommunikation med sina fyrbenta kollegor är absolut minst lika viktigt som att ha det med sina tvåbenta. Det är i många fall kommunikationen mellan ridläraren och gruppen av hästar på ridlektionen som är helt avgörande för hur lektionen blir. Många gånger handlar det om känsla. Och känslor är som bekant både svåra att beskriva och att lära ut.

Röstläget och kroppsspråket är det ju förstås som har betydelse. Men nog är det något mer också? Jag upplever ofta en sorts osynlig kommunikation mellan mig och mina hästar som är svår att förklara. Det kan förstås vara en hyfsat lång erfarenhet av att vara tillsammans med hästar som visar sig på det viset. Eller så finns det faktiskt en djupare dimension som man kan nå om man är öppen för den.

Det jag tänker i mitt samarbete med mina hästar är inget nytt under solen. Det är sådant ni säkert också vet. Men som ni också vet så är det ibland bra att berätta om det självklara!

Min filosofi för mina hästkollegor: Jag behöver vara ledare över min grupp hästar på lektionen. Jag behöver vara den som ser situationer innan de inträffar och den som med min röst och mitt kroppsspråk/placering både förhindrar farliga händelser och uppmuntrar till ett bra genomförande. Jag behöver vara lugnet och tryggheten ibland och ”upp-piggaren” ibland. Jag behöver ha ett sätt att prata med mina elever och ett annat sätt att prata med mina hästar, och hästarna ska veta när det är dem jag pratar med. Jag behöver skapa en lektionsstruktur som är tydlig för hästarna. Överhuvudtaget en hel arbetsstruktur som är dem tydlig. Jag brukar säga att om hästarna vet sin arbetsbeskrivning så utför de sitt arbete väl. Och det har hittills visat sig stämma ganska bra! Hästarna behöver känna att jag faktiskt älskar dem – och de kan känna av sådant, det kan jag garantera! Att vara ledare för hästar (och för människor) är ju faktiskt inte att vara arg och bestämd – det är enligt min mening att vara tydlig i konturerna (det ska jag skriva mer om framöver), att visa respekt och förtroende. Det är det jag vill ge mina hästar! Jag behöver se om någon av mina hästar mår dåligt, fysiskt eller kanske psykiskt. Jag behöver förståelse för när det är dags att vila någon, eller kanske rentav låta någon flytta till ett annat hem. Jag gör alltid allt som står i min makt för att ge dem de allra bästa förutsättningarna för sitt arbete. Men om jag märker att någon häst faktiskt inte trivs med sitt arbete, då är det min skyldighet att finna den hästen en annan livsuppgift.

Vi får ofta frågor om hur vi hittar alla våra fantastiska hästar. Jag brukar svara att vi väljer individer efter vår känsla och skolar in dem i vårt koncept. Sedan ser vi om de vill vara med oss eller om de inte vill det. De allra flesta vill vara med!

Jag behöver varje dag kunna se mina hästar i ögonen och veta att jag inte bara behandlar dem precis enligt min filosofi, utan också att de verkligen uppfattar mig som sådan jag vill vara för dem!

Pedagogiska tankar och resonemang, Pedagogiska tips

Om strukturer och röda trådar

Idag ska jag skriva om att hitta strukturer som fungerar på olika innehåll och om röda trådar!

Att ha förmågan att på ett genomtänkt vis skapa, upprätthålla och avsluta ett undervisningstillfälle är något att sträva mot! En så kallad ”röd tråd” ger verkligen en märkbar skillnad mellan en bra och en mindre bra verksamhet!

Det är mycket klokt att lära sig någon form av struktur som man känner sig bekväm med. I en befintlig struktur kan man sedan placera in olika innehåll beroende av vad som för tillfället är aktuellt. Om man tänker efter så är det väldigt mycket i samhället som bygger på just strukturer. Att bli medveten om och att förstå strukturer är ett stort steg på väg mot pedagogisk förståelse. Så var det för mig!

På ridlärarutbildningar lär man sig att skriva lektions-PM. Det är en sorts röd tråd, ett sätt att skapa en struktur att fylla med innehåll som passar för tillfället. Ett ridpass består av uppvärmning – huvudövning – nedvarvning. Det har Mari Zetterqvist Blokhuis skrivit väldigt tydligt och bra om i boken Pedagogik för ridlärare – Strömsholmsmetoden (2004). Det var Mari som verkligen inspirerade mig i början av mitt pedagogikintresse när hon var min pedagogiklärare på Ridskolan Strömsholm 2004. Tack för det Mari, du är en förebild!

Som universitetsstuderande i ämnet pedagogik – vilket jag ju blev sedan – lär man sig också ganska snart att strukturen är grunden till allt! Väldigt ofta förekommande är skrivuppgifter av olika slag; uppgifter, examinationer, pm, uppsatser. Det är lätt att tappa bort sig om man inte har den grundläggande strukturen att falla tillbaka på. En uppsats på universitetet består (huvudsakligen) av inledning – metod – resultat – diskussion.

Någonting jag också alltid har med mig är den retoriska tumregeln (retorik = läran om talekonst):

”Säg vad du ska säga, säg det, sammanfatta vad du just har sagt”

Med hjälp av de tre typerna av struktur ovan har jag funnit en personlig variant av struktur som jag upplever fungerar på i princip allt jag arbetar med att lära ut. Min egen struktur ser alltså ut såhär:

  1. Uppvärmning. Inledningen. ”Säg vad du ska säga” (presentera lektionens tema)
  2. Huvudövning. Utföra, undervisa – ”säg det!” Här jobbar jag med metoder + resultat.
  3. Nedvarvning. ”Sammanfatta vad du just har sagt”. Diskussion – återkoppling.

Dagens ämne på bloggen har varit strukturer och röda trådar. Jag har visat tre olika typer av strukturer som jag hittat genom åren och som jag sammanfört till en egen personlig modell. Du får gärna låna modellen!


Dagens extramaterial; Kan du se strukturen i blogginlägget? 🙂

Pedagogiska tips

”If you can’t explain it simple…”

Det sägs att Einstein en gång sade något i stil med ”if you can’t explain it simple, you don’t understand it well enough”. Det citatet har kommit att bli min personliga definition av pedagogik. Jag brukar ofta tänka på det då jag planerar för och lägger upp mitt eget sätt att arbeta.

Vi som ska lära ut någonting behöver först förstå det själva på så många olika sätt som möjligt. Vi behöver då och då bryta ned vår egen helhetsbild till delar och faktiskt sätta både ord och bild på det för oss kanske självklara. När vi gör det, då ser vi tydligt vilka moment som ingår. Och när vi vet det, då kan vi förhoppningsvis också presentera de moment vi bedömer att varje individ är mogen att ta till sig.

I ett tidigare inlägg som handlade om att pendla mellan delar och helhet  skrev jag om hur man kan tänka när det gäller just detaljer i förhållande till helhetsbild.

För egen del tycker jag att det är ett mycket bra sätt att tänka.  Det utmanar min egen kunskapsbank att ständigt hålla mig uppdaterad om varje moment i undervisningen och det utvecklar mig som ridlärare att öva min förmåga att förklara samma moment på olika vis för olika elever i olika utbildningsnivå vid olika tillfällen.

Exempel: Här har jag delat upp momentet ”uppsittning” i elva olika delar med bild + text till varje del. Modeller på bilderna är min dotter Maja och ponnyn Amadeus.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11